Tidningen

By Zoltán Tar

 

Ballroggs ”Cabin music” däremot, är en helt annan historia. Det första jag undrar när skivan snurrar är om albumets titel är menad som någon slags motreferens till det musikhistoriska begreppet kammarmusik - chamber music versus cabin music. Kammarmusiken var ju musik framförd av en mindre grupp musiker för det intima finrummet. Cabin music kanske refererar till det minimalistiska utförandet. Konvolutfotot ger sken av att vara taget från ett tåg som passerar genom ett samhälle - ett ögonblicks nedslag i färden. Cabin kanske just är en hytt på farkosten livet eller en stuga mitt ute i ingenstans. Hur som helst känner jag att kompositionerna på ”Cabin music” utsöndrar naturalistiska vibbar. Detta bland annat för att trion, bestående av Klaus Ellerhusen Holm, Roger Arntzen och Ivar Grydeland, på det här albumet förutom ett flertal konventionella instrument även har nyttjat radio och ”field recordings”.

Inledande ”Swedish country” kan beskrivas som intensiv minimalism. I sakta mak strosar stycket framåt med ett till höres effektfyllt, metronomstyrt hjärta av gitarrljud omgärdat av bastoner, utdragna blåsljud och förinspelade ljudeffekter i en skön symbios. Jag väntar spänt på vad som komma skall, men hinner inte undra om det kommer innan jag träffas av Boyes aforism ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”. Det spelar ingen roll vad som kommer eller om något kommer, det är nuet som är i fokus. Lite som att sitta på ett tåg och se landskap och bebyggelse fara förbi på andra sidan hyttfönstret, och meditativt observera, suga in och släppa intrycken som följs av fler förnimmelser.

Som med noisegenren känner jag sporadiskt en slags hatkärlek. Ballrogg har komponerat ett par stycken för tålmodiga, det är plonkande utfyllnader som skiftar mellan angenämitet och intetsägande bakgrundsbrus. Långa, utdragna toner invävda i ett jazzelement. Jag tänker stundtals på hur väl det här hade passat som ackompanjemang till film, tv eller teater, kanske en dokumentär. Som sällskap i lurarna, nej.

”Sliding doors” ger intrycket av att vara helt improviserad. Spontaniteten är överhängande och samspelet helgjutet. ”Fireplace” känns emellanåt inte riktigt som musik. Å andra sidan anses förmodligen den tidigare nämnda noisegenren, bland många andra stilar, av en majoritet musikälskare inte heller vara musik. Har det någon betydelse? Nej, men det är här ambivalensen börjar slita i mig. Öppningsspåret ”Swedish country” är en fröjd rakt igenom medan merparten av det som följer i stort passerar obemärkt förbi.

http://tidningenkulturen.se/index.php/musik/musikkritik/12046-musik-cakewalk-wired-och-ballrogg-cabin-music